Solceller i Djursholm

Djursholm grundades 1889 av en bankdirektör med en idé som då var relativt ny för Sverige: en hel villastad, planerad från grunden för välbärgade familjer som ville bo nära naturen men ändå pendla in till huvudstaden. Över hundra år senare är arvet fortfarande det mest slående med platsen - stora, arkitektritade hus på generösa tomter, sällan mer än ett fåtal minuter från vatten eller skog.

Få bostadsområden i landet har en så tydlig grundberättelse. Här finns en linje att dra, rakt igenom över ett sekel, mellan det ursprungliga syftet och dagens bebyggelse.

En villastad ritad från grunden

Egendomen som platsen byggdes på köptes 1889 av ett nybildat bolag för en summa av 500 000 kronor, och arbetet med att anlägga den nya villastaden inleddes nästan omedelbart. Tanken var att kombinera ett sjö- och naturnära läge med närheten till Stockholm, en balans som fortfarande definierar hur husen ligger placerade.

Bankdirektören bakom projektet hade tidigare försökt med en liknande idé norr om Humlegården i Stockholm, men det försöket drunknade i stigande tomtpriser och flerfamiljshus. Här fick idén istället fritt utrymme att växa på stora, obebyggda marker, med gott om plats för både trädgårdar och den typ av rymlig planlösning som skulle bli områdets signum.

Projektet drevs tillsammans med flera andra namnkunniga finansmän i tiden, och samarbetet gav tillräckligt kapital för att både köpa den stora egendomen och finansiera den omfattande infrastruktur som en helt ny villastad krävde: vägar, vatten och senare även spårbunden trafik in mot staden.

Nationalromantik, nyklassicism och funkis sida vid sida

De äldsta husen speglar en tid av nationalromantik och senare nyklassicism, med kraftiga tak, spröjsade fönster och ofta rejäla takutsprång. Efter hand kompletterades bebyggelsen med hus i funktionalistisk stil, med enklare linjer och betydligt flackare tak.

Den arkitektoniska variationen ger olika utgångslägen för den som funderar på ett solelsystem. Ett brant, komplext sekelskiftestak kräver en annan bedömning än ett flackt funkistak, både vad gäller montering och hur mycket sammanhängande yta som faktiskt finns tillgänglig.

Blandningen av stilar har vuxit fram organiskt snarare än enligt en enda övergripande plan, vilket gör att två grannvillor kan representera helt olika arkitektoniska idéal trots att de ligger sida vid sida på samma gata.

Stora tomter, gamla träd

Ett kännetecken för hela området är just tomtstorleken. Där andra Stockholmsförorter ofta byggts tätt har husen här alltid haft gott om utrymme runt omkring, vilket också gett plats åt stora, gamla träd att växa sig höga under mer än ett sekel.

Den bördiga grönskan är en del av charmen, men den skapar samtidigt en verklig fråga för den som vill maximera sitt taks solinstrålning: ett vackert, moget trädbestånd kan kasta lång skugga över just den del av taket som annars hade varit optimal.

Att räkna med investeringsviljan i området är inte heller fel. Hög ekonomisk kapacitet per hushåll gör att fler här har möjlighet att göra en genomtänkt helhetsbedömning av fastigheten, snarare än att välja bort en lösning enbart av kostnadsskäl.

Det är också vanligt att den här typen av fastighetsägare redan investerat i annan modern teknik i huset, vilket gör steget till en solcellsanläggning mindre av ett principbeslut och mer en fråga om praktisk planering.

Fornlämningar som ram kring det moderna

Under de planmässiga villakvarteren döljer sig även äldre lager av historia. Tre gravfält från yngre järnåldern finns bevarade i området, det största med ett sjuttiotal gravar utspridda över en yta som senare delats av trädgårdsarbeten.

Ett av de andra gravfälten ligger delvis på mark som senare bebyggts med villor, medan det tredje ligger öster om ett ridhus i närheten. Vid ett av dessa hittades för många år sedan till och med en urholkad ekstocksbåt i den närbelägna sjön.

Den kombinationen av forntid och sekelskiftesarkitektur, båda synliga under samma promenad, är ovanlig så nära en storstad. Den ger också en påminnelse om att marken använts och värderats långt innan den första villan ritades här.

För den som funderar på egen elproduktion i ett sådant här hus handlar det sällan om att förutsättningarna saknas - snarare om att göra en ordentlig genomgång av hur just det egna trädbeståndet, taklutningen och husets historiska stil samspelar. Med rätt bedömning finns här ovanligt goda möjligheter att förena bevarad arkitektur med modern teknik.

Kända invånare och en plats som blivit synonym med förmögenhet

Genom åren har platsen varit hem åt åtskilliga framstående namn inom svenskt näringsliv, akademi och kulturliv. Den koncentrationen av inflytelserika invånare har bidragit till ett rykte som få andra villaområden i landet kan mäta sig med.

Ryktet om några av landets dyraste adresser lever alltjämt kvar, och det märks i hur väl underhållna de äldre fastigheterna är. Ett sekelskifteshus som fått regelbunden tillsyn genom generationer har ofta ett tak i bättre skick än motsvarande hus på andra håll, vilket i sin tur underlättar en eventuell installation.

Ett samhälle som fortsatt växa varsamt

Trots det gedigna arvet har området inte stannat i tiden. Nyare byggnader har tillkommit efter hand, samtidigt som en del av de ursprungliga villorna delats upp eller kompletterats med mindre gästhus på samma tomt.

Den utvecklingen ger idag en större variation i vilken typ av tak som faktiskt finns tillgängligt för egen elproduktion, från de stora originalvillornas komplexa takytor till enklare, mer lättbedömda konstruktioner på senare tillskott. Oavsett vilken kategori det egna huset tillhör lönar det sig att se över möjligheterna med öppna ögon snarare än att utgå från vad som gällde när huset en gång ritades.