Solceller i Muskö

Under bergrummen på en av öarna i skärgården ligger en av landets mest hemliga anläggningar genom historien, sprängd rakt in i granitberget under flera decenniers arbete. Ovanför berget lever i dag knappt trehundra människor ett betydligt lugnare liv, långt bortom det militära sekretessbelägg som en gång präglade hela ön.

En marinbas sprängdes rakt in i berget

Arbetet med att hugga ut docka efter docka, verkstad efter verkstad i det hårda urberget pågick i nästan två decennier innan anläggningen stod fullt operativ. Resultatet blev en av Sveriges mest omfattande militära bergrumsanläggningar, med plats för allt från fartygsunderhåll till ledningsfunktioner djupt under markytan.

Kungen själv invigde anläggningen när den väl stod klar, en ceremoni som markerade flytten av en stor del av flottans verksamhet från Stockholms innerstad ut till den här mer avskilda platsen. Under decennierna som följde var stora delar av ön en restriktad militär zon, stängd för allmänheten och omgiven av en sekretess som gav upphov till åtskilliga rykten bland stockholmare som aldrig fick sätta sin fot där.

För dem som ändå bodde och arbetade på ön under den perioden var vardagen påtagligt annorlunda jämfört med grannöarna. Besök av utomstående krävde tillstånd, och en stor del av den dagliga rörelsen styrdes av verksamheten inne i berget snarare än av civila behov.

Nedrustning och en delvis återkomst

I samband med ett större försvarsbeslut för dryga tjugo år sedan minskades verksamheten kraftigt, och basen avvecklades formellt i en ceremoni som satte punkt för en hel epok. Delar av flottans äldre struktur flyttades i stället till andra baser längre söderut i landet.

Något oväntat fick platsen senare en delvis förnyad roll när marinstabens ledningsfunktioner flyttade in i bergrummen igen. I dag arbetar uppskattningsvis ett hundratal anställda inom försvaret kvar på ön, med uppgifter som spänner från varvsunderhåll till övervakning och logistik - en bråkdel av den verksamhet som en gång fanns här, men fortfarande en påtaglig närvaro.

Sekretessen är historia, men spåren finns kvar

Den tid då ön var helt avstängd för utomstående är i dag mer av en historisk fotnot än en levande verklighet. Ändå märks arvet fortfarande i form av bommar, militär infrastruktur och en allmän medvetenhet bland de boende om att en del av grannskapet fortfarande sköts av försvaret.

Tunneln gjorde ön till en del av fastlandet

Innan en nästan tre kilometer lång tunnel sprängdes under sundet nåddes ön bara med båt eller via ett förhållandevis enkelt vägnät och bussförbindelse. Tunneln band samman ön med fastlandet på ett sätt som förändrade vardagen radikalt för dem som bodde och arbetade här, och den trafikeras fortfarande av länets kollektivtrafik.

För den som i dag planerar ett bygg- eller installationsprojekt på ön är just den förbindelsen en praktisk fördel jämfört med öar som fortfarande bara nås med båt. Material kan köras hela vägen fram med lastbil, vilket gör logistiken enklare än på många andra platser i skärgården - samtidigt som avståndet och den begränsade trafiken genom tunneln ändå kräver lite mer framförhållning än ett vanligt förortsuppdrag.

Kollektivtrafiken till och från ön går dessutom i ett glesare schema än i tätorterna på fastlandet, vilket är något att räkna med redan när ett installationsbesök bokas in. Den som planerar noga kan ändå få hela arbetet utfört inom loppet av en enda dag, precis som på fastlandet.

Ett litet samhälle med två tydliga delar

Bebyggelsen är uppdelad i två mindre områden, där det ena har vuxit fram kring en småbåtshamn med inslag av fritidsliv, medan det andra ligger närmare den tidigare basen. Befolkningstätheten är låg - bara ett fåtal invånare per hektar - vilket ger gott om öppen himmel över de flesta tak.

Många av husen är relativt nyligen tillkomna jämfört med den äldre bebyggelsen på andra öar i skärgården, vilket i sin tur ofta betyder tak i bättre skick och en konstruktion som är mer förberedd för tilläggsutrustning som paneler och infästningar.

Den glesa bebyggelsen och avsaknaden av skuggande grannfastigheter gör att många tak här faktiskt har ovanligt goda förutsättningar rent tekniskt. Det som kräver lite extra eftertanke är i stället nätkapaciteten, som på en mindre ö sällan är dimensionerad för samma marginaler som i tätorten på fastlandet.

Historien om berget, hemligheten och den sena tunnelförbindelsen gör platsen till en av de mer säregna adresserna i hela länet. För den som bor här handlar frågan om egen elproduktion till syvende och sist om samma sak som överallt annars: ett tak, ett väderstreck och en vilja att utnyttja den himmel som råkar vara ovanligt fri från skugga just här.